BORDSSKIVA I PIETRA DURA, Grand Tour souvenir, 1800-talets första hälft, centralt motiv i mikromosaik föreställande Piazza di San Pietro, Rom, skiva med olika marmorsorter inlagda i fält, diameter 63 cm, medföljer senare förgylld och träskuren benställning, höjd 81,5 cm Piazza di San Pietro, Rom, ritades av barockarkitekten Giovanni Lorenzo Bernini (1598-1680) och uppfördes 1659-1667. Att göra sin grand tour var ett måste för en ung ädling i Europa på 1700-talet. Målet var Italien och de närmast obligatoriska besöken i Venedig, Florens, Rom och Neapel. Även andra platser besågs, såsom utgrävningarna av Herculaneum och Pompeji som startat på 1700-talets mitt. Grand tour var en bildningsresa, närmast att likna vid en övergångsrit, som ingick i den unga ädlingens utbildning och danande. Första gången begreppet grand tour användes var 1670 i en guidebok The Voyage of Italy av den engelske informatorn Richard Lassels, som ledsagade resenärer under vistelser i Italien. I Europa hade resandet ökat markant efter 1648, då det Trettioåriga kriget var över. En grand tour route hade ofta på nedvägen ett stopp i Frankrike, företrädesvis Paris där man stannade till för att umgås med gelikar och kanske studera franska ett par månader, för sedan ta sig vidare in i norra Italien via Schweiz. Hemvägen gick via Habsburgarnas Österrike, Innsbruk eller Wien, vidare till Dresden, Berlin och Potsdam. Kanske stannade man till vid något tyskspråkigt universitet för att studera en period, innan man anträdde färden hem. Att resa av nyfikenhet och för att lära var en idé som utvecklades under 1600-talet och med John Locke's Essay Concerning Human Understanding (1690) som pläderade för att kunskap nåddes genom egen erfarenhet, blev resandet en nödvändighet för att kunna utveckla tänkandet och förstå världen. Under 1700-talet hade även arkitekter och konstnärer gjorde samma route som ädlingarna, dock inte på samma stora fot utan ofta på stipendium. På 1800-talet kommer fler och fler kvinnor att resa liksom personer ur medelklassens övre skikt. I och med järnvägens och ångbåtarnas intåg på 1800-talets mitt förändrades resandet och den klassiska grand touren förlorade mycket av sin exklusivitet. Grand touren gav inte bara möjlighet till bildning och utbildning, utan även till att förvärva föremål för den som hade råd. Resenären kunde återvända hem med packlårar fyllda av målningar, skulptur, grafiska blad, böcker och arkeologiska föremål, men också nytillverkade föremål i antika tekniker, såsom pietra dura. Föremålen ställdes ut i biblioteken, kabinetten, trädgårdarna och salonger till beskådan för de hemmavarande och blev ett sätt att höja sin prestige och position. Grand Tour blev en symbol för rikedom och frihet.
BORDSSKIVA I PIETRA DURA, Grand Tour souvenir, 1800-talets första hälft, centralt motiv i mikromosaik föreställande Piazza di San Pietro, Rom, skiva med olika marmorsorter inlagda i fält, diameter 63 cm, medföljer senare förgylld och träskuren benställning, höjd 81,5 cm Piazza di San Pietro, Rom, ritades av barockarkitekten Giovanni Lorenzo Bernini (1598-1680) och uppfördes 1659-1667. Att göra sin grand tour var ett måste för en ung ädling i Europa på 1700-talet. Målet var Italien och de närmast obligatoriska besöken i Venedig, Florens, Rom och Neapel. Även andra platser besågs, såsom utgrävningarna av Herculaneum och Pompeji som startat på 1700-talets mitt. Grand tour var en bildningsresa, närmast att likna vid en övergångsrit, som ingick i den unga ädlingens utbildning och danande. Första gången begreppet grand tour användes var 1670 i en guidebok The Voyage of Italy av den engelske informatorn Richard Lassels, som ledsagade resenärer under vistelser i Italien. I Europa hade resandet ökat markant efter 1648, då det Trettioåriga kriget var över. En grand tour route hade ofta på nedvägen ett stopp i Frankrike, företrädesvis Paris där man stannade till för att umgås med gelikar och kanske studera franska ett par månader, för sedan ta sig vidare in i norra Italien via Schweiz. Hemvägen gick via Habsburgarnas Österrike, Innsbruk eller Wien, vidare till Dresden, Berlin och Potsdam. Kanske stannade man till vid något tyskspråkigt universitet för att studera en period, innan man anträdde färden hem. Att resa av nyfikenhet och för att lära var en idé som utvecklades under 1600-talet och med John Locke's Essay Concerning Human Understanding (1690) som pläderade för att kunskap nåddes genom egen erfarenhet, blev resandet en nödvändighet för att kunna utveckla tänkandet och förstå världen. Under 1700-talet hade även arkitekter och konstnärer gjorde samma route som ädlingarna, dock inte på samma stora fot utan ofta på stipendium. På 1800-talet kommer fler och fler kvinnor att resa liksom personer ur medelklassens övre skikt. I och med järnvägens och ångbåtarnas intåg på 1800-talets mitt förändrades resandet och den klassiska grand touren förlorade mycket av sin exklusivitet. Grand touren gav inte bara möjlighet till bildning och utbildning, utan även till att förvärva föremål för den som hade råd. Resenären kunde återvända hem med packlårar fyllda av målningar, skulptur, grafiska blad, böcker och arkeologiska föremål, men också nytillverkade föremål i antika tekniker, såsom pietra dura. Föremålen ställdes ut i biblioteken, kabinetten, trädgårdarna och salonger till beskådan för de hemmavarande och blev ett sätt att höja sin prestige och position. Grand Tour blev en symbol för rikedom och frihet.
Testen Sie LotSearch und seine Premium-Features 7 Tage - ohne Kosten!
Lassen Sie sich automatisch über neue Objekte in kommenden Auktionen benachrichtigen.
Suchauftrag anlegen
.jpg "Quelle: Christie's")
